Istället när man vandrar hemåt i godan ro, så lyckas man ju med konst stycket att stöta på min underbara morbror här i Rimbo centrum, och ja, jag är ironisk när jag skriver underbar. För det är han verkligen inte. Han är förstörd! Han är tokförstörd. För er som kanske inte vet det, så är min morbror en alkolist. Anledningen till varför han är det, är ingenting som jag känner att jag orkar ta upp här just nu, plus att jag inte heller vet till 100% varför han blev det heller, så det känns lite fel att skiva ut en historia som jag inte har riktigt koll på... Hur som haver, ser att han sitter där på bänken tillsammans med sina "kompisar" och jag kliver fram och säger Hej S*****, hur e läget? Och han tittar på mig, eller ja, försöker focusera sin blick utan vidare framgång och svarar hej, jo bra. Hur är det med dig? Hans "kompis" som sitter brevid ställer sig upp och lägger armen om mig och frågar vem jag är, och jag säger ju som det är, att jag heter Anna och är hans systerdotter, och då verkar det som om det går upp ett ljus för S*****... Han säger någonting i stil med "ja juste, det är hon..." Vaddå käftsmäll i magen?! Han kände lixom knappt igen mig uppenbarligen, hade ingen koll på att jag "bor kvar i Rimbo" fast att jag har bott här i typ tre år. Jag frågade honom även om han brukade hänga här ofta. Och dricka. Men han sa att han inte alls brukar göra det vidare ofta. Nä tjena... Det är kul att det går någon slags djungel trumma hem till mina föräldrar, personer som ringer och berättar att dem sett honom där, i centrum med en öl i handen... Kul, verkligen... Och till mig sa han att dem hade tippat en rad tillsammans och vunnit, så nu tog dem bara en öl och firade, och nej. jag har sett fulla människor förrut, jag menar, jag är 24 år, och jag har varit bra jävla packad själv oxå visserligen, och så som han såg ut, så som han slöddrade när han pratade och knappt kunde focusera blicken, som för den delen var alldeles blank, så blir man inte av "bara en öl" Och jag blir så jävla ledsen att se honom nu mera... Fuck! Han var endå typ min favorit morbror när jag var yngre, både jag och min yngsta storebror såg upp till honom och tyckte att han var så cool, han skojade alltid med oss, var alltid glad och härlig. Alltid ett leende på läpparna... Men nu, så jävla tragiskt att se honom sitta där. Ovårdat utseende, skitig, orakad, en äcklig jävla keps på huvudet, säkert har han inte ätit ordentlig mat på jag vet inte hur länge... Ansiktet alldeles urmärglat och hyn blek och torr och hemsk...

Förrut var han solbränd och fin. Ja jag skulle tillochmed kunna säga snygg, för det var han, en riktig karla karl! Med röd blossande kinder och glimten i ögat...

Det finns ingenting kvar av den han en gång var. Och det gör ont i mig varje gång jag tänker på det eller att han kommer på tal. Jag är så arg på honom att han lät det gå så här långt! Jag förstår inte riktigt vart det gick snett... Det är tragiskt!