Hemma.

Det är alltid lika kul att komma hem till en tyst och tom lägenhet.
Så fort jag hör en bil som stannar utanför, en bil dörr som smäller,
så hoppas jag på att det är du.
(Och jag blir alltid lika ledsen när det visar sig att det
inte är du. Utan någon av grannarna. )

Ibland börjar katten klösa på sin klöspelare.
Och precis när han börjar så låter det som om
det är nycklar som låser upp ytterdörren.
(Ock jag blir alltid lika ledsen när det visar sig att det
inte är du. Utan att det är katten som muppar sig)

Jag kan fortfarande le. Jag kan fortfarande skratta.
jag kan ha kul och jag vill igenting hellre än att bara
vara. Livet går vidare jag vet. Och jag försöker hålla
glöden uppe. Hoppet är det sista som dör, och ibland
känns det som om jag inte har någonting alls. Vad är det
man säger?

Hoppas på det värsta och frukta det bästa...?
Jag vet att jag måste försöka ta mig ur detta.
Jag ska. Låt mig bara få ta lite tid på mig.

image123








Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback