Vad vet jag mitt arma fån?
Har haft en diskussion ikväll. En väldigt intensiv diskussion... Började diskutera på väg hem, i samma veva som jag körde igenom Kundby, ingenting ont om Kundby, men nu mer kommer jag alltid hata det...
Hur som haver. J började märka att jag blev liite för upprörd och stött över hans sätt att uttrycka sig, och sa lite fint att jag nog borde parkera bilen, innan vi fortsatte diskussionen... Jag parkerade, gick ur bilen, tände en cigg, tänkte och sen rasade min värld. Nästan. Min fina bild av en gemensam framtid har på något sätt suddats ut. Jag har fått veta, genom att fråga och kräva svar, mycket om vad J har för syn på oss, på vårt förhållande, vår framtid, och allt annat som ibland behövs diskuteras. Det slutade iallafall med att jag låste in mig på toaletten och bölade i ungefär en timme kändes det som, sen gick jag och lade mig... Efter en stund kom J efter, kramade om mig och vi började prata igen... Kändes verkligen pissigt och allting var bara världelöst. Han fick förklara sig. Förklara vad han menade, förklara varför han sagt vissa saker och varför han inte säger vissa saker... Just nu känns det iallfall väldigt bra. Vi behövde nog det här bråket. Närheten, kramarna. Chansen att försöka förstå varandra är väldigt, väldigt... Behövligt för oss. Båda två.
Nu sitter jag här, har käkat kladdkaka och tycker synd om mig själv.
Inte ens nya Kalle Anka och co lockar... Då är det illa...?
Cigg!
Hur som haver. J började märka att jag blev liite för upprörd och stött över hans sätt att uttrycka sig, och sa lite fint att jag nog borde parkera bilen, innan vi fortsatte diskussionen... Jag parkerade, gick ur bilen, tände en cigg, tänkte och sen rasade min värld. Nästan. Min fina bild av en gemensam framtid har på något sätt suddats ut. Jag har fått veta, genom att fråga och kräva svar, mycket om vad J har för syn på oss, på vårt förhållande, vår framtid, och allt annat som ibland behövs diskuteras. Det slutade iallafall med att jag låste in mig på toaletten och bölade i ungefär en timme kändes det som, sen gick jag och lade mig... Efter en stund kom J efter, kramade om mig och vi började prata igen... Kändes verkligen pissigt och allting var bara världelöst. Han fick förklara sig. Förklara vad han menade, förklara varför han sagt vissa saker och varför han inte säger vissa saker... Just nu känns det iallfall väldigt bra. Vi behövde nog det här bråket. Närheten, kramarna. Chansen att försöka förstå varandra är väldigt, väldigt... Behövligt för oss. Båda två.
Nu sitter jag här, har käkat kladdkaka och tycker synd om mig själv.
Inte ens nya Kalle Anka och co lockar... Då är det illa...?
Cigg!
Kommentarer
Trackback