Att du gjorde mig ledsen ikväll, hoppas jag på nått sätt att du förstår, även om jag verkade vara glad och trevlig i telefon, så är det verkligen inte fallet. Just nu känns det som om livet suger, hårt, länge och absolut jätte mycket!
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, hur mycket jag ska tala om här. Men ja, du betydde väldigt mycket för mig, och du betyder fortfarande väldigt mycket för mig, på nått sätt så har du etsat dig fast i min näthinna... Men ja, orka? Eller? Borde jag fortsätta kämpa? Vänta? Försöka? Typ nej....

Jag ska iallafall inte ringa och störa ikväll, även om jag väldigt gärna vill, eftersom jag inte vill att det ska bli såhär. Jag vill att det ska vara till min fördel, till den fördel som du och jag delar. Men nej. Det blir aldrig som man tänkt sig, någonting som jag borde förstått för länge, länge, länge sen.. Det är som *piiip* säger. Jag är så jävla dumsnäll, så blind, så puckad. Jag ska sluta tro så mycket, sluta hoppas, sluta andas, så känns det iallafall nu, även om det blir bättre sen, så är det ta mig fan inte bra nu. Mitt liv is falling to bitar. Förstår du inte det? Du om någon borde förstå...! Iallafall så trodde jag det...

Men visst. Som jag sa, jag hoppas att du ändrar dig, jag kommer alltid finnas vid din sida, som vän. Men jag tänker inte vänta. Men vänskapen består...

Puss!