Svårt att sätta ord på känslorna.

Har haft en tippentoppen Lördag. Både under dagen och under kvällen. ♥
Sitter nu hemma i soffan...

Men visst fan är det jobbigt när verkligheten hinner ikapp...
Det är riktigt ordentligt jävla jobbigt, ensamheten är tärande! Eller inte tärande. Men det gör ont. Jag har inte alls vant mig. Jag vet inte om jag kommer vänja mig. Jag känner mig så fruktansvärt maktlös och kan inte sätta ord på hur jag känner. Det känns. Inne i kroppen. Lixom. Vissa dagar känns allting kalas, jag är glad, jag har kul med mina bästa och jag jobbar och sliter. Precis som vanligt. Men sen, när jag sitter hemma i soffan, alldeles ensam, då blir det som ett slags känslorus och jag vet inte hur jag sak förklara det. Oförklarbart är vad det är. Fruktansvärt är vad det är. Människor förtjänar inte ensamheten. Ingen förtjänar ensamhet. En människa behöver närhet. Ömhet. Kärlek.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback