Misstänksam.

jag är så trött på att bli irriterad, att bli misstänksam och skeptisk nästintill hela tiden. Att jag är så fruktansvärt osäker på mig själv och att jag har så svårt att släppa mitt skydd, min gard, riva muren som omger mig. För när jag väl gör det så är jag verkligen helt utelämnad och känner snabbt en slags ångest/panik över att bli krossad, att bli stampad på, att bli utnyttjad så jag sluter mig som en mussla igen. Skjuter ifrån mig eventuella glada, lyckliga känslor, för att jag inte vågar låta någon komma så där nära mig igen. Alltså så där riktigt jävla nära, såsom jag egentligen verkligen vill, men inte vågar. Allt för att jag inte pallar att ta mig upp igen ifall jag faller. 
 
Jag har blivit så fruktansvärt bränd att jag inte handla satsa, vågar chansa. Har gjort några halvhjärtade försök, för att jag verkligen, verkligen vill, men så har någon av de som jag vänt mig till för att få lite support, lite stöd eller vad som helt egentligen kommit med någon (säkert inte illa menad) kommentar eller liknande och typ satt mig på plats. Varför kan det inte vara en bra idé? Varför kan inte jag få chansa? Visst det kanske är jävligt dumt och jag blir ordentligt bränd, men tänk samtidigt om det blir förbannat jävla bra? Det vet ju varken jag eller någon annan. 
 
Fan vad less jag blir......
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback